Nu vet jag att jag varit väldigt frånvarande - men med god anledning kan jag säga..
Många av mina vänner vet redan vad som har hänt, men det finns oxå mycket av det som hänt.. Ingen vet förutom Jag. Därmed har jag idag beslutat mej för att jag ska berätta för er exakt vad det är som har hänt det sista 6 månaderna. Och är det så att någon av er fortfarande har frågor efter allt.. Så skriv gärna, jag är alltid online på Facebook och Instagram.
Den 26 December 2014 tog mitt liv slut för 24h...
John kom hit på eftermiddagen, vi spenderade dagen med Sandra och alla barnen och vi åt middag och till sist la vi barnen för natten och när dom somnat satte vi oss ner i min säng på varsin sida av rummet och började prata. Jag tänker inte gå in på detaljer men det hela slutade med att han valde att lämna mej pga att han inte orkade med allt det negativa som va i mitt liv under tiden (Sep-Dec 2014 Ville's stödfamilj bråkade och jag bråkade mycket med Benno.)
När han sagt sitt bad jag honom ta allt han hade med sej, allt han tagit hit från början, alla julklappar osv med sej och bara gå. Vilket han gjorde, han försökte lämna kvar presenterna men jag skrek tillslut åt honom att ta med sej sakerna och bara Gå. Jag satte mej ner i min säng... Jag kunde inte stoppa tårarna, jag vet ärligt talat inte vad jag tänkte på just då för det gick så fort - alla röster alla tankar alla planer vi gjort tillsammans blev som en enda virvelvind av röster och bilder och drömmar. Jag skrev till min mamma och bad henne komma upp till mej för jag visste vad jag skulle gjort om jag var ensam. Hon kom upp men allt jag kunde få ur mej mellan tårarna och hyperventileringen va "jag vill dö..."... Det var allt jag sa om och om igen tills mamma tvingade mej upp till psyk akuten, från att dom kom och hämtade mej tills jag fick träffa läkaren var jag katatonisk. Jag svarade på frågor, men knappt. Efter att ha pratat med läkaren så fick jag lugnande och mediciner som skulle få mej att somna... Jag har aldrig känt mej så tom och ihålig som jag gjorde då. Jag låg i ett rum med en väldigt ung arabisk kvinna. Hon var troligen mellan 16-20år.. Svårt att säga men hon satte sej vid mina fötter varje gång hon såg att jag grät. Hon försökte trösta mej men allt jag ville var att vara ifred. Så jag spenderade natten där... Men jag kunde inte somna trots medicinerna, men tillslut, på morgonen gick jag upp o hämtade nått att äta och sen satte jag mej i min säng igen och tog tag i mej själv. Idag (den 27/12) är det mina barns Julafton som vi skulle fira med min mamma Will och Hanna och så klart Ville & Melodie... Jag hade planerat Melodie's julklapp i månader och jag visste hur mycket Ville hade tjatat och längtat efter att få råd med sin julklapp och bara för att John lämnat mej så skulle jag missa när dom fick sina klappar... Nej, jag vägrade missa det pga honom - så jag tog tag i mej själv och skrev ut mej och hittade skjuts hem till mina älskade barn!!
Dom hade redan fått sina paket men jag fick fortfarande se deras lycka när dom lekte med dom nere hos sin mormor.. Jag satt i soffan och kollade på deras lyckliga miner och mycket dom lekte med alla sina saker. Melodie stod i sitt helt egna nymålade kök och gjorde mat åt sin nya docka mormor gett henne som grät och kunde tröstas! Hon älskade det! Ville satt med sitt nya spel inne hos Will och spelade o spelade med alla sina nya saker.
Natten var så klar svårast.... Hans kudde och hans täcke på sin sida av vår säng.. Hans doft i hela sängen... Alla bilderna på oss alla tillsammans...
Så jag la mej i soffan och sov istället… På morgonen tog jag tag i allt och Ville blev hämtad och Melodie fick gå till Benno.
Från den dagen och fram så kämpade jag för allt jag har i livet att stanna vid livet. Vi möblerade om barnens rum och vardagsrummet. Jag gjorde om hela mitt sovrum för att få bort allt som ens kunde påminna mej om smärtan jag tryckte ner. Nyåret spenderades med Mamma bara och Grevinnan och betjänten såklart! =)
Hela Januari gick jag och höll leendet uppe, jag trodde verkligen till 100% att han skulle komma tillbaks till mej,
Jag försökte hålla mej nära människor, men med tanke på hur få vänner jag verkligen har så vart det svårt. Jag dränkte mej själv med HÖG musik och att flörta runt på Badoo, bara för att glömma allt och låta den där spräng fyllda och undanstoppade väskan med alla känslor borta och ur tanken.
Gick t.o.m på krogen, öppnade min Facebook och min instagram för att förhindra folk från att "snoka" och lät dem läsa allt. Vilket visade sej begynna mej, min Instagram växte fort stor utan att jag ens behövde vara naken på någon bild (HUMOR!! ;) )
Efter en tid, minns ej när, så började Benno ta Melodie fulltid, jag orkade alltså bara ha henne varannan helg som med Ville. Så efter det gick det några veckor innan jag kände mej mänsklig igen, jag började hitta viljan att leva.
Men under denna tid har jag oxå varit i konstant kontakt med läkare och psykologer. Testade nya mediciner och jag började träna vilket inte riktigt gick då det gjorde för ont. Jag fick diagnosen Fibromyalgi... Vilket gjorde mej glad till en början men ju mer jag läste om det mer insåg jag att jag troligen haft fibromyalgin sen TIDIG ålder (12-13år!!) och pga denna sjukdom har alla mina andra problem utvecklats som t.ex. IBS:en depressionen och panikångesten!! Hade jag fått hjälp av läkarna i TID kanske jag mått sjuttioelva gånger bättre än jag gör idag....
Så nu är vi framme vid typ mitten och slutet av Februari... Jag köpte en cykel!! Jag slutade med min antidepressiva då jag fått veta att det var den som fick mej att bli som sämst i Nov-Dec 2014... Jag hade för hög dos därmed så hade jag ingen kontroll över mina känslor/hormoner alls… Så när dom äntligen var ur min kropp började jag på en ny medicin. Den är rätt omtalad för oss med Fibro - Saroten. Hittills har den hjälpt med en sak jag haft problem med sen jag va 10år.. Min sömn. Jag har alltid i hela mitt liv vaknat MINST 1 gång per natt men vanligast var 2-3gånger per natt men sen jag började med Saroten har jag sovit sen jag lagt huvet på kudden tills jag blir väckt av min medicin klocka! =P
Mars började bra, men jag viste oxå vad som närmade sej... 1års dagen sen vi började prata... Jag viste att jag skulle behöva hjälp att glömma bort den dagen, det gick… Men fortfarande varje dag oavsett datum tid och plats... så tänkte jag på honom... Hela tiden... Vaknade varje morgon i hopp om att han smsat, ringt eller att allt bara var en sjuk dröm...
Men jag hade mitt i allt detta börjat dejta en kille, det gick rätt bra... Han visste om exakt allt jag gick igenom...
Men jag fortsatt med mina studier, blev sjukskriven 50 % pga min panikångest och inga som helst preparat hjälper. Att jag är allergisk mot 90 % av alla starka mediciner hjälpte ju inte precis.
Men jag tog mej igenom det tak vare dom bästa vännerna jag kunna önskat.
Målade, pluggade, umgicks med rätt människor... Och trots att jag grät mej själv till sömns nästan varje natt från dagen han lämnade mej tills mitten av Maj... Så gick jag framåt med mitt liv. Köpte två katter - Baloo och Zipper! <3 Målade och sålde t.o.m tavlor... Började själv lära mej själv teckenspråk, (vilket jag gjort i smyg ett tag innan han dumpade mej då jag viste att det fanns en liten chans att han skulle kunna bli döv pga sin sjukdom men det berättade jag aldrig för honom...)
Ju mer tiden går så har allt blivit lättare, jag kan titta tillbaks på vår tid tillsammans utan att vilja dö... Det svider långt in i själen men jag kan ta det och fortsätta med min dag. Sen kände jag att jag inte orkade med att dejta eller ens tanken av att ha en relation... Så jag sa hejdå till D...
Melodie's kalas var en hitt! Det var super kul, fick massa hjälp och hon var överlycklig! =)
Hennes present från mej vart lite sen pga frakt tid men sen hon fick den har hon typ inte släppt den! <3
( ett hoppdjur i form av en dinosaurie!)
April fick jag en så himla stor PUSH av ödet att inte ge upp hoppet, jag vet inte varför eller hur... Men det bara blev så… Nog för att genom alla veckor jag nästan gett upp hoppet om att John skulle komma tillbaks till mej har jag alltid fått ett tecken från universum/ödet att inte sluta kämpa riktigt än... Och jag menar alltså inte simpla små tecken som man kan tolka hur man vill utan jag menar SMACK IN THE FACE tecken... Ge inte upp... Så jag har inte gjort det. Så hela april var rätt okej, jag viste att den 23e skulle bli TUFF, men jag klarade mej genom det intakt!! På påsken så flyttade Ville till ett nytt familjehem, vilket var jävligt tufft inför, det var mycket tårar ångest och total panik... Men det visade sej vara det bästa valet jag gjort det här året! (Han har det svin-bra där och trivs som fisken i vattnet och allt är 100 % bättre!!)
Och sen dess har allt faktiskt rullat på... Jag har tacklat mina sjukdomar, jag har "dejtat" två killar varav jag insett att jag inte orkade med så har sagt ifrån helt till män just nu!
Något jag vill tillägga är att under dessa månader har min Instagram vuxit över min förväntan, jag visar fortfarande inget naket, utan är bara JAG?! xD
Pluggade klart i slutet av April, blev sjukskriven fram tills Augusti, troligen kommer jag bli fortsatt sjukskriven... Men jag kommer fortsätta plugga!! Jag ska nå mitt mål endag!! Jag ger inte upp denna dröm!!!
Seen så gaddade jag mej!! Jag fick äntligen min SUPERNATURAL TATTOO på bröstet som jag planerat (dock i Maj! =P)!! <3
Jag fixade oxå till min balkong, gjorde den mysig inför sommaren! <3
Jag satt på min cykel minst 1h om dagen... Älskar att vara ute och cykla!! Frihet!<3
Gjorde om lägenheten några gånger i april oxå, städade undan och flyttade runt lite på saker! =P
Melodie växte så fort när hon började på dagis, i Januari, hon har börjat prata i hela meningar, inte så man hänger med men hon försöker och hon är så smart att det inte ens är roligt!! xD Envisare än en åsna på steroider!! xD
När Ville landat hos nya familjen så fortsatte hans utveckling oxå… Och vi började kunna vara ute tillsammans i lekparken och hittade på saker. Jag mådde bättre och bättre för varje dag.
John finns såklart i tankarna hela tiden, men det blev längre o längre bak i det undermedvetna... Tills Ville började fråga efter honom igen... Det va svårt att sitta och förklara för honom vad som hänt på ett sätt han kunde förstå och acceptera samtidigt som jag höll mina tårar inne... Men det gick över, han pratar om honom än i dag...
"Åååh mamma jag saknar John, han var min bästis faktiskt och han var så kul ju!"
Det gör mer ont i mamma hjärtat att höra det men det går över, han har mej och han har den nya familjen som är bästa jag kunnat drömma om! <3
Sen i slutet av April.. Klippte jag av håret, blonderade mej och slängde i SKRIK RÖTT! =)
Något jag velat göra länge men inte vågat! =D
Den 23 Maj fick jag mej en "käftsmäll av verklighet" som va jobbig dock... Facebook har ju "Minnen från idag" där man får se sina uppdateringar man gjort det datumet för varje år man varit med i FB.
Då kom Min & John's officiella I ett förhållande meddelande upp... - För ett år sen idag -... AJ säger jag bara... Hade barnen som tur var som hjälpte mej tänka på annat! <3
Nu börjar vi närma oss dagens datum... Juni...
I juni blev jag låg igen pga bytet av medicinerna och höjning av sarotenen. Jag är instängd 90 % av veckodagarna.. Jag vill vara ensam, går jag ut är det ensam! Några gånger så går jag ut för att möta Sandra men dom har mest varit här hos mej! <3
Sen visste jag att den 26e... Hade det gått 6 månader sen jag såg honom...
Men jag fortsatte framåt... Jag stannade till några gånger men jag stannade aldrig helt... Utan jag gick!!
Och jag fortsatte gå, ensam men det gick bra, jag trivdes ensam, jag målade alla mina MLP tavlor... Började våga visa min "privata sida" mer öppet och vågade vara MEJ SJÄLV på en privat Instagram sida.
Har alltid älskat Marvel, men har blivit en fanatiker sen Avengers filmen!! Så har gått igenom allt där i rätt ordning! ;)
Kan mer än många om det nu! *stolt fan-girl*
köpte mej en hög med nya kläder som "smickrade min figur" bättre så jag kunde lära mej "älska" min kropp som den är då jag ändå är fast med den! ;)
När fina vädret börjat komma fram så kom vi ut mer när barnen var hemma, vi gick ut till loppisar, lekparker som inte var i årby... Jag började cykla ner på stan varje dag och stannade där, även om jag inte hade nått att göra satt jag på torget och tittade på folket bara!=)
Vissa dagar var såklart tyngre... Dagarna kändes korta och obetydliga och rent ut sagt onödiga, jag hade en kort stund av svaghet där jag ville ta livet av mej... Men jag gick o la mej istället...
Andra dagar var fortfarande låga men jag orkade mej upp ur sängen...
Vid mitten/slutet av Juni... Började jag äntligen känna mej... Fri?! Jag kunde gå upp på morgonen utan att tänka på honom... Jag kunde somna utan att han var min sista tanke…
Juli började nyss... Och jag kände i natt när jag inte kunde somna... "Undrar vad han gör just nu... Jag hoppas han är lycklig! Jag hoppas att alla hans drömmar blir sanna och att han får allt han någonsin önskat sej, även om det betyder att jag inte är en del av det, även om jag aldrig ser honom igen... "
För hur mycket tiden än kommer gå, så älskar jag honom. Han är inte som någon annan, han är helt unik. Och mina känslor för honom lika unika. Jag älskar honom inte med mitt sinne, jag älskar honom inte med mitt hjärta... Jag älskar honom med min själ... Med varje elektron i min själ!!
Så jag måste låta honom gå, vara lycklig... För det förtjänar han... Han förtjänar bättre än jag nånsin kunnat ge honom. Jag älskar honom igår, idag och i alla mina dagar....
Så idag, må jag inte vara frisk, Hell jag kommer vara sjuk hela mitt liv men jag är en stark individ och jag VET att jag kommer klara av vad som än händer. Jag är imperfekt, jag är inte hel... Men jag har ett syfte en dröm och en vilja! Och bara det kommer ta mej dit jag är menad att hamna!
xoxo deries! <3
Angel
2